Att de skulle få fast telefon gick säkerligen inte att motivera ur ett ekonomiskt perspektiv. Men vi gjorde det ändå.

Vi drog vägar till de ensligaste byarna. Vi röjde mil efter mil av skogsgator för att nå fram med elledningar till enskilda hushåll. Och vi byggde vattenreningsverk och drog kommunalt avlopp i byar som inte ens fick ihop till ett eget fotbollslag. Ekonomiskt försvarbart? Förmodligen inte.

Men vi gjorde det ändå.

Jag tänker på dessa samhällsomvälvande framsteg varje gång frågan om bredband kommer på tal. För även om bredbandet inte är i riktigt samma kaliber, så är det nog det närmaste min generation kommer att komma betydelsen av när elen, bilen, vattnet eller telefonen kom till byn. Och naturligtvis ska bredbandet ut överallt.

För betydelsen av att våra bredbandssatsningar når ut till de mest avlägsna byarna går inte att poängtera nog. Utan bredband befinner sig våra dessa byar redan idag i ett digitalt utanförskap, vilket var dag exkluderar dem allt mer ifrån sättet vi hanterar grundfunktionerna i vårt samhälle. Och utan bredband kommer dessa byar obönhörligen att försvinna.

Därför är jag glad över att vi har en offensiv svensk vision: Alla fastboende i Sverige ska ha fått erbjudande om att ansluta sig till bredband senast år 2025. Inte nästan alla, utan alla. Det är en berömvärd vision och många steg tas för att nå det.

Exempelvis har vi på Länsstyrelsen via Landsbygdsprogrammet sedan 2014 beslutat om 297 miljoner kronor till utbyggnad av länets bredband. Nästan alla medel vi haft från statens håll är nu glädjande nog tingade.

Flera kommuner har gjort ett föredömligt jobb i att ta sig an denna utbyggnad. Det har lett till att små kommuner med gigantiska avstånd, till exempel Överkalix och Arjeplog, senast 2020 kommer kunna ge alla boenden erbjudande om att fiberansluta sig. En insats från dessa kommuner som är lika imponerande som berömvärd.

Men problem kvarstår: Vi har ett ansvar att se till att stötta utbyggnaden med mer medel. Det finns kommuner som av olika orsaker inte alls kommit nog långt och som kommer ha svårt att hinna med utbyggnaden. Här har politikerna och tjänstemännen ett stort ansvar.

Utöver det får jag oroväckande rapporter om att de bolag som vunnit anbuden i de olika kommunerna inte alls bygger i den takt de utlovat. Här vilar ett lika stort ansvar på företagen.

Och sist men inte minst måste bostäderna där utbyggnaden drar fram göra en investering genom att betala den anslutningsavgift som krävs, för på många håll är anslutningsfrekvensen på tok för låg. Här har vi som medborgare ett ansvar.

En låg anslutningsgrad bör vi dock ha stor respekt för, eftersom många av våra medmänniskor har låg digital mognad eller svag ekonomi. Tyvärr är det ofta samma medmänniskor som redan idag befinner sig i ett utanförskap och som egentligen är de som behöver anslutningen allra mest.

Alla dessa utmaningar måste vi jobba hårt med, från många olika håll. Vår vision om ett helt uppkopplat Sverige får inte stanna på grund av bristande finansiering, kommunala prioriteringar, företag som inte gör vad de lovat eller bristen på vilja att ansluta sig.

Låt oss istället samla alla goda krafter, se över hur vi kan förbättra och snabba på utbyggnaden och inte nöja oss förrän alla – exakt alla – har fått möjligheten att vara med.

Och låt oss sist men inte minst hitta sätt att strunta i huruvida utbyggnaden går att räkna hem just här och nu.

Vi gör det ändå.

För det är ett sånt inkluderande Norrbotten i alla fall jag vill leva i.