Vi skålar för dem båda, skålar för livet

Vi parkerar utanför Södra Berget vid halv tolv på natten och möter en käck kille som jobbar natt i repan. Han frågar “har ni varit här förut?”. Ja, för 20 år sedan svarar jag.

Norrbotten 11 mars 2021 09:27
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För 20 år sedan samlades hela släkten här på Södra Berget i Sundsvall för att fira mormors 60-årsdag. Jag var nio år och mitt starkaste minne är att vi sprang runt och lekte i oändliga korridorer. Det fanns också ett biljardbord som jag och mina jämngamla kusiner försökte ge oss på.

Nu är vi här för att ta farväl. På morgonen möter jag min morbror, moster och några kusiner. Det är en vacker dag, solen skiner och utsikten från frukostbordet sträcker sig från Ortvikens pappersbruk över hela stan. Trots att det är under rådande omständigheter, med corona-avstånd och utan efterlängtat kramkalas, så är jag genuint glad att träffa alla.

 

När det är dags att åka till kyrkan möter jag mamma i korridoren. Jag frågar hur det känns, varpå hon plockar fram sina svarta solglasögon och svarar lite kort att det är svårt att svara på frågor just nu. En stund senare, när solisten i kyrkan börjar sjunga den svenska versionen av Simon & Garfunkels låt “som en bro över mörka vatten”, kommer mina tårar. Jag tar min ena syster i handen och ljudet av sorg ekar i kyrkan. Min kusin ställer sig modigt upp och läser en dikt som han själv har skrivit. Hans kropp och röst skakar, men han tar sig sakta igenom ord för ord och lämnar ingen oberörd. Vi går fram familjevis och tar farväl. Möter pappas blick och ser tårarna på hans kind. Jag blundar och försöker fånga det vackra och starka i att mötas så här i sårbarheten och sorgen. 

 

Efter ceremonin möts vi på kyrkogården vid morfars grav. Alla får ett glas champagne och vi skålar för dem båda två. Skålar för livet! Där och då känner jag en stor tacksamhet över hela min familj och tänker på hur viktigt det är att inte ta något för givet. Miss Li sjunger “lev nu, dö sen” och författaren PO Enquist skrev “en dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva”. Döden kan kännas tung och svår, vi pratar sällan om den och vägen dit har vi ingen aning om. Pandemin har också påmint många om detta, hur skört livet kan vara. Det enda vi vet är att vi har varandra här och nu. 

Efter middagen sätter sig de vuxna för sig och alla kusiner, som nu är i åldrarna 30 till nio år, börjar leka dunken (som kurragömma men med mer tempo) bland de slingrande hotellkorridorerna. Jag tror att både mormor och morfar satt däruppe och log brett när de såg oss springa runt. Precis som för 20 år sedan.


Ämnen du kan följa