Krönika: Att komma tillbaka

Krönika I’m back. Men är man någonsin tillbaka? I alla fall inte på det ställe jag började på.

För ett år sedan skrev jag en krönika om att få och bli behandlad för bröstcancer och lärdomar som jag som företagare dragit av det. Den här krönikan skulle handla om fortsättningen på färden. Jag tänkte mig att det skulle bli en lagom personlig krönika. Men det visade sig omöjligt. För det sista året har på alla sätt varit personligt och fortsätter att vara det.

Jag har förstått att det som är viktigast att ha och tyngst att förlora är känslan av hopp och tillit. Hoppet att allt kommer att ordna sig till det bästa. Tilliten till att livet läker och att jag klarar av att hantera det som kommer i min väg. Den där avgörande tilltron till sin egen handlingskraft. För mig har det funnits stunder då tilltron har varit körd i botten av en kropp härjad av cytostatika. De tillfällena har fått mig att förstå att ibland behöver vi andra som bär oss. Att låta de nära vara ett tillförordnat hopp. Som en vän skrev till mig när jag väntade på ett resultat av en undersökning: ”Jag är inte orolig, jag väntar på att du ska få nästa goda besked”. Att tro är ju att förlita sig på något som vi inte säkert vet.

Ibland känns det som en kamp mellan två giganter. Viljan och orken. Förr vann nästan alltid viljan med sin förföriska röst om möjligheter och intressanta saker. Nu sätter orken sitt eget stopp utan hänsyn till viljan, men om jag är lite förutseende och hänsynstagande så ställer orken upp på viljans idéer. Året har gett mig förståelse för behovet av vila och återhämtning, även om det är frustrerande att inte kunna låta viljan gå i den takt den vill.

Och företaget då? Vi tappade resurser i form av en konsult, d.v.s. jag. Ledning och styrning fick flyttas över till en t.f. vilket i sin tur gjorde att vi tappade än mer av vår konsultkapacitet. Min kollega som tog över vd-rollen kallade in vårt nätverk av underkonsulter för avlastning och vi nyttjade även vår redovisningsbyrå till analys och beslutsstöd. Alla i företaget fick information om läget med mig. Jag valde att vara transparant och har sett det som en framgångsfaktor. Teamet prioriterade hårt bland arbetsuppgifter och la fokus i första hand på att arbeta vidare med våra befintliga kunder. De ställde in allt som inte var nödvändigt för att orka och kunna leverera det viktigaste.

Det här året har verkligen visat oss att vi står bakom våra värderingar internt. Vi har varit ärliga, modiga humanister som sett helheten. Vårt team har löst svåra problem och fortsatt använda feedback och hanterat konflikter direkt när de dykt upp. Transparens och öppenhet har underlättat. Omtänksamhet och värme har gett styrka. Resultatet? Ett blomstrande företag som landat flera stora avtal och nyanställt under året.

Vad gör då vd:n när hon kommer tillbaka? Ju mer jag jobbar desto mer vill jag lägga mig i, ha kontroll och bestämma. Jag inser att det finns lärdomar att dra. Insikter som handlar om att låta andra ta ansvar över nya delar. Att släppa gamla områden som känts trygga. Att nyktert se på mina egna styrkor och jämföra dem med de roller som behövs i företaget framöver och förutsättningslöst besätta dem utifrån kompetens.

I’m back, men till en ny, spännande verklighet.

 
 
  • Senaste nytt
  • Senaste nytt