Som norrbottning förväntas det nästan av en, att en automatiskt ska vara född till surströmmingsfantast.

“Va, äter inte du surströmming?” har jag fått höra av många söderifrån, som gladeligen frossat i fisken varje augusti medan jag tittat på.

Men jag försöker faktiskt varje år, att ge den lilla inlagda firren i burken en chans. Hittills har det ännu inte lyckats. För varje gång doften kommer över mig, sprider sig i kvarteret som ett surt täcke, så låser det sig totalt.

Det är något som inte går ihop i min hjärna, varför jag frivilligt skulle vilja stoppa något som luktar så illa i min mun.

Som barn var jag alltid ursäktad. På surströmmingsfesterna i kvarteret var det bara att placera sig vid barnbordet och mumsa i sig köttbullar istället. Visserligen hållandes för näsan, så att de goda köttbullarna inte skulle smittas av surströmmingsdoften.

Nu är jag 32 och vill fortfarande helst sitta vid barnbordet. För hur det än är, så är ju köttbullar fortfarande så mycket godare.

Men, jag får väl ge det en chans i år igen. För det är ju faktiskt hemskt tråkigt att inte gilla något.

Jag VILL tycka om surströmming, vara med i gemenskapen och förstå grejen. Få något drömskt i blicken i slutet av semestern där surströmmingspremiären närmar sig.

Hoppet lever ännu, ja plötsligt så händer det! Kanske kan surströmmingsproffset Ulf Lindgrens tips förvandla mig från nybörjare till nyfrälst surströmmingsälskare?

Kanske är det just i år, som jag vid 32 års ålder lämnar barnbordet och ansluter till de glada surströmmingsfirarna vid vuxenbordet.