Det har nämligen blivit allt vanligare att stöta på de som anser att den tunga industri vi har här i norr enbart är av ondo. De som menar att den näring som utgör fundamentet för oss i Norrbotten mycket väl är något vi klarar oss helt utan.

Var dessa åsikter får sin näring är uppenbart: Vi lever i en tid av ohållbar konsumtion och klimatmål som känns allt för långt borta. Världens arter och nyckelbiotoper försvinner, vattendrag försuras, luftkvalitén sjunker och våra sopberg blir allt större. Någonting drastiskt måste göras, för vi lever i ett stort systemfel. Och det måste göras nu.

Gott så, jag är den första att skriva under på detta. Men jag ser två stora problem i att därifrån dra slutsatsen att vi därför borde sluta nyttja de lokala resurser vi har i Norrbotten.

Det första problemet är att vi verkar sakna på förmågan att zooma ut och se den större bilden. En oförmåga som gör att vi egentligen bara lämpar över utmaningarna på resten av världen. För att ta ett exempel så använder Europa idag 20 procent av alla mineraler som tas upp ur jordskorpan, medan endast fyra procent tas upp inom Europas gränser. Innan denna ekvation är i balans förstår jag inte hur vi moraliskt kan försvara att vi ska sluta utvinna någonting här hos oss?

Detta blir för mig än mer oförståeligt när vår industri dessutom regleras ur ett samhälleligt och miljömässigt perspektiv på ett sätt som är en utopi i de flesta andra länder.

Det andra problemet är att vi väl på något sätt borde ta oss ur detta systemfel. Detta kommer inte att ske genom att vi backar oss in i framtiden genom att återgå till hur våra liv såg ut innan den industriella revolutionen.

Därför måste vi hitta andra lösningar och det är här Norrbotten kommer in i bilden. Visst är vår basindustri ibland en riskfylld arbetsplats och verksamheten påverkar självfallet både den lokala och globala miljön. Men den som lyfter blicken ser snabbt hur mycket värre dessa risker och denna påverkan är i resten av världen.

Sveriges industrihistoria är präglad av relativt stora miljöhänsynstaganden och en stark arbetsrätt. Detta har sporrat vår industri till innovationer som legat i framkant. Norrbotten har dessutom gång på gång visat sig vara en särskilt bra födelseplats för just dessa landvinningar. Så istället för att prata nedläggning borde vi kanske fortsätta ställa höga krav, men inte slå undan benen för de som är längst framme och redo att ta nästa steg.

Ett aktuellt exempel är projektet Hybrit, där man på Svartöstan och i Malmfälten vill hitta sätt att framställa fossilfritt stål. Når man sina mål skulle det radikalt förändra stålets klimatavtryck till det bättre, ett framsteg hela världen sen skulle kunna skörda frukterna av.

Vi kan inte vara helt säkra på att de kommer att lyckas, men vi ska vara stolta över att det är just vår industri som försöker. Och vi vet att de bara kan lyckas med en stark och närvarande produktion i sin direkta närhet.

I mitt jobb har jag förmånen att få jobba med att stötta utvecklingen av vår basindustri. Jag gör det med glädje och stolthet, då det är grunden för det liv vi har förmånen att leva här i länet.

Men min glädje och stolthet bygger även på övertygelsen om att denna näring inte bara berikar oss här idag; Den kommer även kunna bidra till några av de landvinningar som måste till för att nå det hållbara samhälle vi alla vill leva i.

Vilket i mina öron låter bättre än att prata nedläggning och sen blunda för konsekvenserna.